FARMOR LUSSAN

Hm. Känner mig lätt sviken. En aning liksom. Men för all del, roa er utan mig. Ja jag klarar mig. Inte nog med att NÅGON lämnade mig för Henriko i Italien och dessutom planerade att adoptera en sittlift när denne NÅGON redan hade mig och knappen här hemma. Nu blir jag sviken återigen. Jag trodde jag gjorde klart för denne NÅGON att ifall denne NÅGON svek mig igen så förlåter jag aldrig igen.

Så nu är vi där igen. Jag ensam och sviken och denne NÅGON känner sig snart sårad och övergiven också. Huvudet pulserar och jag vet inte hur länge jag orkar längre. Först svek ju dessutom Maja oss i denna fantastiska skapelse och nu denne NÅGON. Herregud.

Jag är bara så rädd för att bli förevigt ensam. Ensam och med ingen annan än mig själv som sällskap. Och Knappen förstås. Men som denne NÅGON faktiskt sa så hatar en ju Knappen. Ganska värdelös och händelselös och lös i alla benämningar som jag kan komma på.

Jag är också rädd för att mina pengar inte längre ska räcka till. Att underhållet dras tillbaka och att jag slutar på gatan med hål i armarna, desperat sökandes efter något nytt. Eller något gammalt. Kanske en längtan efter det som varit. Eller en längtan efter attvara död. Men hur länge kommer jag då behöva vara död?

Något annat jag fasar inför är att behöva äta lax. Lax måhända anses gott/delikat/läcker/smakfullt/nyttigt/mumsigt/etc. MEN jag vet minsann om att aromen/smaken från lax är bland det mest naturvidriga som någonsin funnits på planten Tellus. Tvinga mig aldrig att äta lax. SNÄLLA!

Mörkrädd är jag också.

Ledsen och förvirrad säger jag nu adjö medan en stilla tår sakta faller från min kind. Om jag ändå hade fått vara med när de såg på När klockan ringer. Om ändå jag hade varit med..